mala85

Det är texten på en fantastisk låt. Länkar med den här. Lyssna!
http://www.youtube.com/watch?v=nQY4dIxY1H4&feature=related

Snart dags att flytta, ska bli spännande. Jag är redo för nya äventyr. Ska bli sambo... känns lite läskigt att faktiskt skriva det men kände att det var dags. Som en del vet så har jag inte mått så bra de senaste åren av olika anledningar. Man går igenom saker i livet. Ibland kommer man vidare fort andra lite mindre fort. Mindre fort blev det för mig denna gången. Sen kan man ju inte alltid stressa fram resultatet. Sen får man ju heller inte fastna vilket jag nog hade gjort lite för det var "lättare" att leva i det destruktiva mönstret man vant sig vid och för att den låga självkänslan, rädslan och ångesten tagit över lite. Sen måste man själv nå dit när man känner att det behövs en förändring. Malin och förändringar är inte precis den optimala kombon alla gånger. Detta blev för mycker förändringar på rasande fart på en gång. Inte konstigt att hjärnan stängs av. Vet inte hur jag ska kunna tacka mina vänner och familj som funnits där för mig genom mina mindre glada och brillianta val och dagar. Sen måste man ju gå igenom det för att växa tror jag. Många har den perioden i tonåren, jag fick min i 22 års åldern..
Jag träffade min första kärlek när jag var 16, skulle fylla 17. Han tog mig med storm. Jag som var rädd för killar på den tiden. Han var mitt allt, mitt liv. Sen blev man äldre, man ville olika saker. Man kände att något inte stämde mer men visste inte vad det var för man älskade ju varandra och det ska ju räcka.. eller? Väljer att separera för att få perspektiv på saker. Åker då in i en tornado utan dess like...en helt ny värld som Alladin sjöng för Jasmin. Det tog mig 1,5 år att inse att jag och han inte skulle bli vi igen och ytterligare 2 år för att verkligen inse att det inte ska vara vi nu heller. Jag skulle ju alltid vara hans. Vi skulle ju bara få perspektiv på saker.. Det är rätt svårt att träffa någon ny när man anser att man tillhör någon annan. Som tur var så träffade jag ju aldrig någon som var värt att lägga ner någon energi på. Sen kom den där karlskrona bon.. bara sådär en veckodag.. Det hade jag ju inte räknat med. Han med sin dialekt och som aldrig sluta prata. Nu blev det ju genast lite mer besvärligt. Jag vet ju bara hur man mår mindre bra det är ju så jag ska må. Det är ju det jag förtjänar. Jag ska ju inte ha kärlek på riktigt av en kille. Jag hade fått min chans och sumpade den pga av sinnesbrytning. Så har mina tankar varit det senaste halvåret men det blir bättre och bättre dag för dag. Visst, där är ju alltid sådär dagar men jag tror att jag får få lite kärlek av honom. Att det är ok. Ibland blir livet inte som man tänkt och ibland gör man konstiga och sårande saker fast att man inte menade det. Man är ju bara människa och dte är ju så att vi felar ibland. Bara man tar lärdom av det och ser till att göra rätt för sig. Min första kärlek kommer alltid vara min första och största kärlek det kan ingen ta ifrån mig. Känner bara att dte är dags att förlåta mig själv och våga gå vidare. Jag har lärt mig massa dessa åren. Om mig själv och människor. Vad man vill ha ut av livet och vad man bör lägga kraft och energi på. Jag har äran att ha några riktiga guldkorn i mitt liv som jag verkligen respekterar och bryr mig så enormt mycket om. Hoppas på att alltid få vara en del av deras liv. Människor sårar varandra för mycket. Man borde lägga ner mer kraft på att vara vänner än att hänga upp sig på små saker. Man förstör bara så mycker annars. Respektera dina nära och även den främmande mannen eller kvinnan på Ica eller bussen. Le även lite då och då. Det smittar, tro mig! ( o det är en bra smitta ;))

REM sjöng "everybody hurts sometime" det är ju sant. Sometime får inte bli för alltid bara.

Ms