Inte mer dåtid utan Nutid
Jag har levt i dåtid allt för länge o med det har det kommit en person som jag verkligen inte tycker om. En egoist och en fruktansvärt oattraktiv person. Jag har inte sett att det har gått så långt för jag har levt i min egna lilla värld med ursäkter och bortförklaringar. Nu är det dags för förändring!
M
M
Galet :)
Waaaaa!!! Silken kväll jag hade igår asså!! Helt sjukt kul!! Tusen tack för den!!
Ni är bara helt jätte bäst!!
Ni är bara helt jätte bäst!!
Hur vet man?
Är tvåsamhet det alla människor strävare efter? Eller är det en bekräftelse på att man inte är "ensam"? Att man har någon man "tillhör". Absolut vill man ha någon att dela livet med men då ska det ju vara för rätt saker. Inte för att man inte kan vara ensam eller för att man ska bekräfta o visa för omvärlden. Det kan ju inte finnas något värre än att vara ensam i ett förhållande (vänskaps, kärleks..mest i kärleks) För lever du ensam så är du ju med dig själv o du har kanske valt att vara det o är därmed inställd o oftast nog nöjd med din tillvaro. Men att känna sig ensam när man delar livet med någon måste ju kännas så tomt och ensamt. Därför är det ju viktigt att gå in i ett förhållande äv rätt anledningar o med rätta avsikter.
Sen en annan sak jag tänkt på. Hur är man när man är kär när man är vuxen? (23 i mitt fall) SKa det pirra i magen o bubbla i hela själen som när man var 14 och gick i 8an? Eller är det så att man känner efter andra saker nu? Trygghet, vänlighet.. ja vad är det som kännetecknar en vuxen kärlek. Sen om det är så att man inte mötts under vanliga omständigheter. TYp krogen o så där man självklart går på det yttre först. O ren fysisk attraktion. Hur vet man då om man är kär. Eller är det så kanske att kärleken växer fram? För en förälskelse är ju inte så seriös egentligen. Den kan ju försvinna samma dag för tusan. Eller är det då ett tecken på att man egentligen inte är kär? Bara för förälskelsen försvinner fort eller om man då i nått fall kanske aldrig direkt kännt av det där bubblet..
Ms
Sen en annan sak jag tänkt på. Hur är man när man är kär när man är vuxen? (23 i mitt fall) SKa det pirra i magen o bubbla i hela själen som när man var 14 och gick i 8an? Eller är det så att man känner efter andra saker nu? Trygghet, vänlighet.. ja vad är det som kännetecknar en vuxen kärlek. Sen om det är så att man inte mötts under vanliga omständigheter. TYp krogen o så där man självklart går på det yttre först. O ren fysisk attraktion. Hur vet man då om man är kär. Eller är det så kanske att kärleken växer fram? För en förälskelse är ju inte så seriös egentligen. Den kan ju försvinna samma dag för tusan. Eller är det då ett tecken på att man egentligen inte är kär? Bara för förälskelsen försvinner fort eller om man då i nått fall kanske aldrig direkt kännt av det där bubblet..
Ms
Så har det blivit
Jaha... samma tankar o samma misstankar.. Kommer det alltid vara så eller är det för att det inte blivit "rätt" än?
Jag önska att jag förstod mig på mig själv lite bättre ibland. Det enda jag vill är det..o när jag då får en chans till det så går jag backut... Var är det lågiska i detta Malin? Sen när jag väl har släppt tankarna på det så händer det o då måste jag ställa om mig själv igen o det blir bara jobbigt. Jag har blivit så enstörig o fruktansvärt bekväm med att bara vara med mig själv.. Inte så bra kanske men så har det tyvärr blivit. Man har bara sig själv o sina saker att tänka på. Ingen som kan ge en dåligt samvete, man behöver inte tänka på hur den andra ska ta det, man har bara sig själv. Ego är vad man har blivit o lat känslomässigt. Det är ju inte så attraktivt precis. Jag försöker ju dock att bättra mig men det är svårt.. sen får man ju se det så. Vem blir lyckligast i slutändan av det här ego beteendet? Inte jag iallafall... tror jag inte iallafall...
Jag är såå dubbel moralisk när det gäller kärlek. Ena dagen är det de enda man pratar om att man vill ha sen när man får möjligheten till det så är det helt plötsligt nästan överskattat.
Jag blir så trött på mig själv ibland asså... o faktiskt...det är inte bara mig själv jag sårar... Det finns ju den andra personen med....
Så talar ett sant Ego innan hon tänker efter...
M
Jag önska att jag förstod mig på mig själv lite bättre ibland. Det enda jag vill är det..o när jag då får en chans till det så går jag backut... Var är det lågiska i detta Malin? Sen när jag väl har släppt tankarna på det så händer det o då måste jag ställa om mig själv igen o det blir bara jobbigt. Jag har blivit så enstörig o fruktansvärt bekväm med att bara vara med mig själv.. Inte så bra kanske men så har det tyvärr blivit. Man har bara sig själv o sina saker att tänka på. Ingen som kan ge en dåligt samvete, man behöver inte tänka på hur den andra ska ta det, man har bara sig själv. Ego är vad man har blivit o lat känslomässigt. Det är ju inte så attraktivt precis. Jag försöker ju dock att bättra mig men det är svårt.. sen får man ju se det så. Vem blir lyckligast i slutändan av det här ego beteendet? Inte jag iallafall... tror jag inte iallafall...
Jag är såå dubbel moralisk när det gäller kärlek. Ena dagen är det de enda man pratar om att man vill ha sen när man får möjligheten till det så är det helt plötsligt nästan överskattat.
Jag blir så trött på mig själv ibland asså... o faktiskt...det är inte bara mig själv jag sårar... Det finns ju den andra personen med....
Så talar ett sant Ego innan hon tänker efter...
M
